Rubbade rutiner


Det är inte förrän de rubbas som jag inser att mina vardagsrutiner är rätt invanda vid det här laget. Att ha en liten sjukling och en större, förkyld, vabbande förälder (tillika min make) här hemma i drygt två dagar har varit härligt, mensamtidigt rätt så jobbigt på ett vis. Jag är ju van att ta allt i min takt under dagarna och äta, "jobba" och vila precis när det passar mig som bäst. Nu ska jag erkänna att det inte blivit lika mycket vila som det brukar, och tro det eller ej men jag har ätit både mindre och sämre än vanligt. 

Köttsoppa, och burksoppa ska det helst vara om lilla a får bestämma.

Köttsoppa, spökisglass och te är nog det som det gått mest av de här dagarna. De två första till den lilla sjuklingen och teet till oss vuxna. Köttsoppa är nog hennes absoluta favoriträtt och isglass tycker hon inte heller så illa om. Jag låtsas att det är glassen som gjort att febern gett med sig så snabbt och soppan som kurerat förkylningen, för idag har vi haft fullt upp med att roa henne här hemma. Att sova en stund under dagen var det inte tal om även om jag gjorde ett tappert försök att åtminstone få henne att vila lite. Nu har hon såklart hunnit lägga sig för natten (sedan ungefär 6 timmar) och än så länge sover hon lugnt, utan hosta (det hade hon igår natt). Jag hoppas det fortsätter så och att hon kommer att orka med en dag på förskolan imorgon. Jag behöver ju vila upp mig inför helgen då de ska vara hemma hela dagarna igen. 😉🤪 Nej, för att vara allvarlig så är det jobbigt att se sina barn sjuka. 
Stökigt är hennes rum för det mesta och inte blev det mera städat idag 😀


Bada är ett sätt att både bli ren och att roa sig en stund, men inte är det de inhandlade badleksakerna som är roligast!


Annars så går jag fortfarande mest och väntar på att få höra något från NUS. Det vore rätt skönt om man åtminstone fick veta på ett ungefär när det kan tänkas bli av att man får komma dit. Och det klart att jag börjar tycka den här kompisen jag dras med är rätt jobbig och efterhängsen, det vore skönt att få koppla lös honom och lämna honom åt sitt öde i nån sopkorg nånstans. Det finns de som hjälper mig att driva på om det här så jag behöver inte göra det själv, så otroligt skönt, det känns som man har nog ändå med att bara fixa vardagen. Jag har ju dessutom en bråkande rygg sedan ett antal veckor tillbaka. Så fort jag tänker att den är på väg att bli bra så lyckas jag göra nåt som gör den sämre igen. Som att halka på en isfläck, eller snubbla och kliva snett på släta golvet, eller snedbelasta, eller lyfta/bära lite för tungt. Ja, ska jag vara ärlig så är det väl den senaste anledningen som är den vanligaste, självförvållat med andra ord...

Det har trots allt varit en bra vecka för mig så här långt. Jag mår bra och verkar än så länge inte drabbas av förkylningen. Jag gjorde som vanligt en liten utflykt till hälsovårdcentralen och apoteket på måndagen. Bästa  svägerskan tittade in och vi fick tid att prata en stund, vi hann beröra både roliga och mindre roliga ämnen. Vi har haft finbesök av min gudson (eller vad det nu heter) och hans föräldrar, önskar bara att vi bodde lite närmare varandra så vi kunde ses oftare. Mamma har börjat förbarma sig över mina stackars krukväxter, vad skulle det bli av dem utan henne?? Eller det klart, det skulle till sist inte bli så mycket... eller så många kvar...