susscancerresa.blogg.se

Den här tröttheten drabbar ofta cancerpatienter och har till och med ett namn, fatigue. På 1177.se kan man bland annat läsa; (obs - citerar inte, tar bara med valda delar)

Trötthet vid cancer, fatigue, går inte att jämföra med vanlig trötthet som går att mildra genom vila eller sömn. Fatigue gör att allt känns oöverstigligt: kamma håret, klä på sig, gå på toaletten och så vidare.  Symtomen på fatigue kan vara en onormal svaghet och kraftlöshet, en känsla av att kroppen är tung,  dålig kondition, ökat behov av sömn och vila, koncentrationssvårigheter,  glömska. Trötthet sliter på relationer och anhöriga har ofta svårt att sätta sig in i den sjukes situation. Det är framförallt kvinnor som klagar på trötthet. Karin Ahlberg ( biträdande prefekt vid Sahlgrenska akademin och jobbar också som sjuksköterska på Jubileumskliniken som behandlar cancerpatienter)  tror att en anledning är att de upplever att de försummar sin familj, även om tröttheten gör det omöjligt för en kvinna att vara samma mamma och hustru som tidigare.  Ibland kan tröttheten mildras med mediciner mot smärta, infektion, feber, illamående och sömnbesvär. Tröttheten kan kännas förlamande men Karin Ahlberg varnar för inaktivitet eller för att överbeskydda en cancerpatient. Att röra på sig är bland de mest effektiva metoderna för att minska tröttheten. Att sova mycket under dagen hjälper inte mot trötthet. Istället kan nattsömnen störas.  Det är väldigt grundläggande saker som en cancerpatient vill ha sin ork till.

– Man vill vara med familjen, ha kvar det sociala nätverket. Vissa vill också kunna arbeta, säger Karin Ahlberg.

Karin Ahlberg tycker att planering är viktigt. Det gäller att hitta en balans mellan plikter och vila. En cancerpatient måste kanske vila både före och efter en aktivitet. Det gäller att dra ned på tempot, säga nej till det som känns jobbigt och tacka ja till erbjudanden om hjälp. Patienten måste hushålla med sin energi.

– Man kan till exempel handla lite varje dag istället för att storhandla, städa ett rum i taget istället för att städa hela huset, föreslår Karin Ahlberg.

Den sparade energin ska användas till det som känns lustfyllt.

Direkt börjar jag fundera på när städning har känts lustfyllt... och nej, jag kan inte hitta något sådant tillfälle just nu iallafall. I övrigt är det här en riktigt bra beskrivning av hur det är för mig. Jag behöver hålla mig sysselsatt för att vara vaken. Men med aktiviteter som jag känner är roliga, och inte för fysiskt ansträngande. Det kan vara att laga mat i lugn och ro, att virka, koka lite marmelad, att rensa lite ogräs, göra en blomma i sockerpasta, att fika eller prata med en vän. Det ger mig energi, energi som jag behöver för att klara av att fixa lite av alla måsten som finns i ett hushåll ( typ disk, tvätt, städning). Och nu menar jag verkligen lite, jag är så otroligt glad att jag har en familj som ställer upp och hjälper oss med alla hushållssysslor och måsten ❤️❤️❤️ Det är ovärderlig!

I mitt flöde på sociala medier börjar folk skriva att de börjat jobba efter semestern. En del beklagar sig, Andra har längtat. Aldrig förr har jag önskat så mycket att få börja jobba. Jag har alltid gillat att jobba och tyckt om att börja igen när semestern är slut men så här mycket har jag aldrig längtat till just det. Problemet är att jag vet att jag inte skulle klara av det, jag skulle inte orka. Jag skulle behöva lägga all min dagsranson av energi för att fixa en timmes jobb, och då räknar jag bara de bra dagarna. Sen kommer saker som min glömska, koncentrationssvårigheter, värk, problem att ta mig till och från jobbet, svårigheter att hitta ord när jag ska prata osv. Det skulle inte funka. Jag vet det. I huvudet vet jag det. Men jag vill ju så gärna. Det gör det så svårt att släppa tanken på att jag nånsin ska kunna komma tillbaka till jobbet. Det är ju så mycket jag vill göra där. Så mycket jag vill vara med och skapa, påverka, ändra till det bättre. Därför är det så svårt att veta och tänka tanken fullt ut. Jag kommer inte klara av att jobba mera. Aldrig nånsin. 

Så länge jag lever vill jag ju leva. Leva och tro på mirakel. Men jag vet, jag vet att det inte är så. Min tid är utmätt och mirakel inträffar alldeles för sällan.