susscancerresa.blogg.se

Nu är det, som flera av er där ute skrivit till mig, länge sedan jag skrev något här på bloggen. Det har självklart flera anledningar och den största av dem är så klart att jag inte prioriterat det. För tid finns ju alltid och vi väljer hela tiden vad vi gör med den tiden. Så, vad är det då som gjort att jag inte prioriterat att skriva här då?

Tjaa, jag kan ju börja med att ta vid ungefär där mitt förra inlägg slutade. Tyvärr var det inte så att mina värden var eniga med mitt dåvarande mående. Jag hade ju mått bättre en period men mina levervärden, och då främst bilirubinet, hade stigit markant. Det blev akut röntgen av dränaget för att kontrollera att det fungerade som det skulle och när man inte kunde se några konstigheter där så blev det även ultraljud av levern. Inte heller ultraljudet kunde riktigt förklara varför mina värden stigit men jag fick iallafall åka hem och det planerades in ny provtagning och nytt läkarbesök nästkommande vecka. Som alltid fick jag dessutom lova att direkt höra av mig till vården om jag skulle få feber, hög smärta eller annat som inte var som vanligt.

Det gick inte så många dagar innan jag faktiskt började känna mig sämre, mitt allmäntillstånd blev försämrat, jag kände mig sjuk helt enkelt. Ni vet så där som när man har flunsan, fast jag hade ju varken ont i halsen eller huvudet, var inte snnuvig eller hade några andra typiska förkylningssymptom. Men jag var trött! Och så var jag sub-febril, alltså - jag hade inte feber enligt sjukvårdens gränser, min temp låg och pendlade runt 37,6 - 38, men klev aldrig över 38. Det var jobbigt och all min energi gick åt till att göra det som var tvunget, som att ta mig till vårdcentralen och vara vaken och närvarande de timmar mina kära var hemma och vakna. 

Så träffade jag en läkare som tog beslutet att, trots allt, ge mig antibiotika. Man tänkte att det kunde ju vara så att det jag kände av var något som kunde utvecklas till en inflamation i gallgångarna och det är något varken jag eller sjukvården vill att jag ska få. Det tog ett par dagar men rätt snabbt började jag känna mig bättre och min temp sjönk till, för mig, mera normala värden. Och nu skulle jag vilja säga att jag mår ganska så bra. Vi har gjort en del förändringar i min medicinering, bland annat ökat upp smärtlindringen, vilket jag upplever som en förbättring.

Det har ju hänt en hel del roliga saker också under den här tiden så klart. Jag tänker inte skriva om allt här och nu, men en av de sakerna var ett besök av en kär gammal vän som jag tyvärr inte haft någon egentlig kontakt med på väldigt många år. Hon kom med både blommor och böcker och när vi satte oss ner rann tiden formligen iväg. Jag hade en väldigt trevlig stund och jag önskar att vi bodde lite närmare varandra så att det vore lättare att kunna ses oftare. Nu får jag hoppas att vi hinner med att ses någon gång till allafall, innan hon åker hemöver igen.

Midsommarafton firades i all enkelhet med sill-middag när min mamma kommit hem från jobbet. De gör det så bra, alla de som jobbar inom vård och omsorg och som tar hand om våra gamla och sjuka, varje dag, året om. Jag vet att de inte får så mycket som de förtjänar sett i lön osv men jag hoppas att de iallafall ibland får känna att de gör ett bra jobb och uppskattas för det de gör!

 

Jag spenderar en hel del tid i vårt underbara uterum, det enda negativa med det rummet är nog att det har en tendens att bli lite för varmt mitt över dagen, speciellt om det är soliga dagar. Mornar som denna, när jag inte kan sova och kliver upp före 5 och inte vill störa resten av familjen är det helt underbart. Idag var det sköna 12 grader när jag kröp ihop i en fotölj med några smörgåsrån, en kopp te och lite läsning. Det är alltid så skönt att sitta här men det jag uppskattar mest är nog ändå dessa svala, tysta mornar när jag kan sitta och lyssna på hur värden utanför vaknar till liv. Eller att sitta här en regning dag och höra hur regner smattrar mot rutorna! Det är ro för själen ❤

 

I fredags kom de äntligen hem, alla mina stora killar, och jag får ha hela familjen samlad några dagar innan den äldste sonen åter igen drar iväg och jobbar. Numera kör han moped i princip vart vi än ska. En frihet för honom och skönt även för oss måste jag erkänna. Det är en liten lättnad att inte behöva skjutsa överallt även om det är något jag alltid gärna gjort. Iallafall när jag var frisk, numera måste jag lita mera på att det finns människor i min närhet som ställer upp och hjälper till med skjutsandet. Jag kan och får fortfarande köra bil men gör det helst inte. Jag litar inte riktigt på att min rygg inte ska göra ont och så har jag en tendens att bli så trött om jag ska köra någon längre sträcka så jag villl ändå alltid ha någon med mig som kan hjälpa till med körningen om det behövs.

Igår eftermiddag och kväll trillbringade vi på en naturcamping, vid en sjö, där vi ställt upp en lånad husvagn samt satt upp tält till grabbarna att sova i. Att vara ute i naturen är helande, det känns så bra i hela kroppen. Eller, det är helt underbart om det inte vore för de förbaskade myggorna och knotten och alla andra flygfän som jag helst skulle vilja svära över! Och nåt myggmedel som funkar har då iallafall inte jag hittat än. Men som sagt, förutom flygfäna så är det skönt. Vi grillade kött till middag och åt med mjukt tunnbröd, så enkelt men så gott!! Och ni skulle sett lilla a, hon sken som en sol när det gick upp för henne att hon fick äta med fingrarna. Hon åt bröd och stoppade i sig köttbitar som om hon aldrig ätit något så gott förut, hon som alltid brukar vara så svår att få att äta kött. Vi provade också att grilla marshmallows och äpplen och inte helt otippat slank även det ner i hennes mage. Inga sura miner och inget gnäll trots att klockan hann bli över nio innan vi satte henne i bilen för att åka hem. Hon somnade som en klubbad oxe innan vi ens börjat rulla därifrån. Lite spännande kändes det dock,och det gör det fortfarande, eftersom vi lämnade grabbarna där själva över natten. Men, men, jag är övertygad om att de klarat det galant. De har ju varandra och telefoner med både ström och uppkoppling. Och än har inga nödsignaler nått fram till en stackars orolig mamma... Tyvärr fick vi nte med oss tillräckligt med kuddar och madrasser för att jag skulle våga mig på att sova i husvagnen så vi bestämde oss för detta upplägg. Då fick vi ju också chansen att komma på en massa saker som vi glömt. Så när maken och lilla a vaknat ska vi börja packa bilen igen, handla lite när affären öppnat och sedan drar vi uppöver och ser efter hur mina stora killar klarat natten.