susscancerresa.blogg.se

Tja, nu är dagen iallafall över och när jag väcktes av lilla a klockan strax efter 2 kunde jag självklart inte somna om. Så vad gör man då? Jag valde att ta med min virkning, en ljudbok och gå ner till soffan. Med förhoppning om att ljudboken skulle få mig att somna som den så ofta gör. Men inte i natt. Jag virkade en stund men inte heller det lyckades få mina ögon trötta. Tog fram en veckotidning på plattan för att läsa en stund, brukar vara en given signal till sömnen att infinna sig men inte inatt. Gav upp och gick in och kollade flödet på Facebook. Inte heller det gjorde mig trött. Det fick mig snarare att falla ner i en grop av sorg. Sorgen över att mitt liv blivit som det blivit. Jag vill inte på något sätt ge någon dåligt samvete med det jag kommer skriva nu. Det är ett sätt att försöka förklara (och nog mest för mig själv) hur livet är olika för alla och hur viktigt det är att ta vara på alla bra stunder. 

Att sitta och titta på alla inlägg där människor äter goda middagar med vänner, har stora kalas och fester, går i skogen och plockar svamp, springer maraton, cyklar på skogsstigar, dansar, shufflar, leker med sin hund, renoverar sina hus, bygger växthus, odlar grönsaker, piffar upp gamla möbler.... ja allt mellan himmel och jord. Att sitta och se och läsa om allt detta gör mig både glad och ledsen. Jag blir så glad när jag ser hur ni alla verkar ta vara på stunderna som gör livet gott. För jag hoppas att det är det ni gör, att ni inte glömmer bort vilken lycka det är att kunna göra alla dessa saker. Jag kan göra en så liten del av de numera och då under kortare stunder. Eller, visst klarar jag en hel kväll med goda vänner, god mat och festligheter. Men det är inte längre en självklarhet. Och visst orkar jag en kort skogspromenad men jag undviker att lämna stigar och vägar någon längre bit. Och då måste jag oftast planera så att jag vilar både innan och efteråt. Alla ni som ser mig ute på byn och tänker att jag ser så pigg ut, mig kan det väl inte vara nåt större fel på, ja - när ni ser mig är jag precis så pigg som jag ser ut, det ni inte ser är alla de andra stunderna när jag inte mår lika bra...

Jag blir ledsen när jag känner hur skruttig min kropp blivit, när jag ser allt det här som ni andra gör, som jag också vill göra men inte klarar av. Jag vill också vara med och leka, plocka svamp och renovera hus. Jag vill så mycket men kroppen håller inte med. Jävla fucking skitsjukdom! Jag känner mig så utanför, bortglömd och undanskuffad när jag ser allt, fast jag vet att det inte är så. Det är ju bara det att era vardagar fortsätter precis som vanligt medan min blivit så ofantligt annorlunda. Jag kan inte vara med som jag varit förut. Det klart att andra måste göra "mitt" jobb för jag kan ju inte. Men jag vill ju! Och den där känslan att "mitt" jobb inte är mitt längre... Att se sina vänner vara ute och göra alla roliga saker som både de och jag vet att jag inte klarar av att göra. Det är ibland svårt att inte känna sig utanför och bortglömd trots att jag vet att det inte är så. Förmodligen är det precis tvärt om. Jag vet att många av er tänker mycket mer på mig än ni nånsin gjort förut, att ni ber för mig, skickar mig healing och gör allt ni kan. Jag är så tacksam för allt detta, att ni verkligen vill göra allt ni kan för mig! ❤️

Känner att det här blev ett lite mera sorgset inlägg än jag tänkt. Min tanke var att fokusera på det positiva men det är nog lite svårt när man är trött och sliten... Dags för en vilopaus så humöret kommer tillbaka, om allt går vägen kommer det kanske till och med ett glatt inlägg lite senare 😃🤪👍

Kram på er alla och ha nu en underbar dag! 🌞